Teklas rundtur i text

FÄGATAN

”Kossera, kossera, kossera kom!” Matilda, Teklas mammas, kupar händer framför munnen så att ropet ska färdas mot skogsbrynet och inte försvinna ut över åkrarna.Och jo då, där kommer de. Sakta och på rad lunkar de fram, en efter en utmed fägatans gärdsgård.Men, saknas det inte en? Matilda kisar och räknar dem. Rosa, Krona, Stjärna…”Men var ä Majros nu då?” mumlar hon tyst för sig själv.De andra har nästan kommit halvvägs och nog för att Majros brukar komma sist men så här långt ifrån flocken brukar hon inte vara.I samma ögonblick som hon tänker ropa igen skymtar en välbekant mule fram bakom träden.
”Där är du ju, baketter som vanligt.” säger hon högt och ler lättat. Du har inte brått när dä ä mjölkedags du.”

Att vara en ko under tidigt 1900-tal var annorlunda jämfört med i dag. Nu för tiden sätter vi stängsel runt våra betande djur. Då, när Tekla var en liten flicka, sattes stängsel runt det som odlades och djuren fick i princip beta fritt, också långt ut i skogen.

På Åsens by finns de vägar bevarade som djuren följde för att komma ut på bete så kallade fägator. Här kan du se en av dem kantad av gärdsgårdar. Den leder från ladugården till utmarkerna där djuren betade.

Om våren var det ett stort arbete att se över och reparera gärdsgårdarna som är tillverkade av ene och granvirke. Det jobbet utfördes först och främst av män. När gärdsgårdarna var synade och lagade om våren släpptes djuren som stått uppbundna hela vintern ut på bete. Bländade av ljuset efter en hel vinter i den mörka ladugården sprang de ut i yster galopp. Idag har dessa så kallade kosläpp blivit en turistattraktion i många byar.

Med hjälp av kobjällror hörde man enkelt var korna befann sig. Här kan du prova på hur det kunde låta.