Teklas rundtur i text
BARNEN PÅ ÅSEN
Tekla nästan kiknar av skratt när hennes storebror Karl jagar minsta systern Maria med familjens tupp i famnen. Anna, äldsta systern, hade glömt stänga dörren till hönsgården när hon matade dem tidigare och hönsen hade en efter en smitit ut och sprätte nu fritt på gården.Syskonen sa inget till föräldrarna rädda för att Anna skulle få bannor. Alla visste att räven lurade i det höga gräset och tänk om han skulle ta en av hönorna! Snabbt hjälptes de åt med att fånga in hönsen.När sista hönan var inne jagade de skrattande varandra med låtsastuppar i händerna. Mamma Matilda hör de vilda tjuten genom köksfönstret där hon står vid vedspisen och kokar saft.”Nog nu! Gå ut i veboa och ta in mer ved, det börjar tryta i vedlåren” ropar hon barskt och fortsätter röra om grytan.
Barnen på gården hade ett helt annat liv än vad vi är vana vid idag. Det fanns alltid mycket att göra och de fick lära sig från tidig ålder hur man sköter om en gård, hus och hem.
Vid sekelskiftet runt 1900 hade Sverige cirka 5 miljoner invånare varav hälften bodde på landsbygden. Det var vanligt att en kvinna fick 8 till 10 barn. 1910 bodde cirka 30 personer på Åsens by varav 22 personer var under 25 år.
Att barnen skulle hjälpa till var en självklarhet. De fick tidigt lära sig hur man sköter om en gård. De tog hand om småsyskon, hämtade ved, rensade ogräs, plockade bär, matade hönsen och mycket, mycket mer.
Ibland fanns det också tid för lek. Barnen lekte kurragömma, blindbock och de tyckte om att hoppa hage och gå på styltor. Leksakerna var enkla. En kotte blev en ko, ett vedträ en docka och en pinne blev ett gevär.